Bestämde oss, helt spontant, för att åka till grannstaden denna afton. För att käka och gå en sväng. När vi kom in i stan insåg vi snabbt att det var festligheter och festival på gång. Hela stan var fylld av folk, matos och panflöjtstoner. Ha ha... panflöjt... Vi närmade oss stortorget och såg folksamlingen och givetvis ville vi, precis som alla andra, se vad som stod på. Det tog inte många sekunder förrän de välkända orden låg så ovanligt rätt i min mun:
"Kom och ta mig långt härifrån"
: )
Det är något särskilt med folklighet. Brandsta city släckers är sannerligen folkliga. Inte särskilt svårt att gissa vilken som blev deras sista låt... one-hit-wonder, som man brukar säga - och vilken one-hit sen då, ha ha... Denna musikaliska folklighet kombinerat med festival, allsång och släckarnas spex (strip-light) gjorde att vi ganska fort rörde oss vidare.
Några gator längre bort stötte vi på ett av det mest anmärkningsvärda fenomenet denna sommaren:
Jag fattar inte! Ha ha ha... hur mycket jag än försöker så kan jag bara inte förstå dessa solbrillor. De är nästan lika fula som foppatofflorna... men till foppatofflornas försvar kan man åtminstone konstatera att de åtminstone är sköna och bekväma att gå och drälla i. 80-talsbrillorna är bara omöjliga, inte sköna någonstans. Både fula och obrukliga - ja, jag tar två ; )
Okej... sista bilden - upp till bevis. Försäljaren var en rolig lirare. Han berättade relativt snart att han själv inte ville ha ett par 80-talsbrillor ens om han fick betalt för det. När jag någon minut senare frågade om jag fick ta en bild på 80-talsbrillorna som han sålde replikerade han snabbt. "Ja, men bara om du provar ett par". Ha ha... vilken lirare!
Ps. Bildkvalitén är vad den är - mobiltelefon ju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar