Tidsbrist och acceptans

Lyssnar på Radiohead och smakar lite på vardaglig melankoli. Rätt härligt ibland minsann om du frågar mig.

Veckorna går så fort och jag är inte säker på att jag faktiskt hänger med. En del saker som jag vill göra hinns inte med, har helt enkelt inte tid och energi över. Jag inser att det inte är lönt att brottas mot detta faktum... utan det är nog snarare acceptans som gäller. Ett mycket intressant ord det här "acceptans".

Här kan man läsa följande definition:

Att ha ett accepterande förhållningssätt innebär inte att man måste avstå från att försöka förändra en situation, utan att sluta upp med att föra krig mot sig själv och sin tillvaro. Acceptans är, hur paradoxalt det än kan låta, inte att sitta passiv utan att aktivt handla i enlighet med sina mål och värderingar.

Inte alltid helt lätt det här med att omfamna alla situationer.

Jag tror att merparten av svenska befolkningen under vissa perioder brottas med tidsbrist, att vardagarna inte räcker till, att inte hinna med det man önskar. Men jag måste erkänna att jag har tämligen svårt att acceptera att det ska vara så. Rationellt och vettigt? Nä knappast.... men dock.

Är inte livet mer värt än att springa på i 110?

Frågan behöver inget utförligt svar. Bara att den ställs är betydelsefullt nog!

Drar på en ny låt.

Denna gången blir det inte Radiohead.

Nä, det blir Randy Crawfoords "You bring the sun out".

Stråkarna är vackra. Likaså texten...

: )

Bilden...

Hösthimmel

Jämshög, september 2009